När ångesten river och sliter och vägrar lämna en ifred.
Och man vill förstöra något, Slå, riva, slita, skära, skrika,
Förstöra för en själv.
Isolera sig ifrån världen, för ingen kommer ändå att sakna en, kommer någon ens märka att man inte finns där längre?
Och man vill förstöra allt runt omkring sig, allt man har byggt upp under alla åren, bara för att visa hur förstörd man är, för att visa folk hur dåligt man mår,
Slita och riva och slåss.
Förstöra.
Insidan och utsidan ska se likadana ut, de ska reflektera varandra.
Ni vet.
Men det gör de aldrig.
Och det finns ingen som kan hjälpa.
Så man sitter på köksgolvet och gråter i desperation.
Ett par slag här och där.
Lite skrik.
Massa tårar.
Ingenting fungerar, Ingenting gör det bättre,
Allt man kan göra är att vänta ut det.
Man vill bara att det ska sluta, och är rädd över vad man kommer göra, vad man kan göra.
Det är bara att köra fingrarna i halsen och gnida in salt i såren och hoppas att smärtan utanpå dämpar smärtan inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar