Jag är helt jävla utmattad.
Fysiskt och psykiskt.
Båda hör ihop.
Hade jag varit frisk så hade jag nog orkat mera psykiskt också.
Men nej.
Nu har jag varit sjuk i vad som känns som en evighet och jag verkar inte bli friskare heller.
Jag jobba 4,5 h idag och blev helt jävla utmattad, vill typ aldrig jobba igen.
Vill mest bara lägga mig i sängen och aldrig någonsin gå upp igen, aldrig.
Och bara tanken på att jag måste på en anställningsintervju på tisdag gör mig helt knäsvag-hjärtat-i-magen-trött och jag vill bara dö.
Det kommer ta mig 80 min tur och retur för en intervju som säkert inte tar mer än 30 min max och sedan kommer jag ju ändå inte få något jävla jobb, so what's the fucking point liksom.
Och bemanningsenheten som jag är anställd på nu är typ as arga på mig eftersom jag glömt och uppdatera min tillgänglighet(eller otillgänglighet) typ tre gånger, och en gång som min chef glömde bort att göra det. Det är visst oacceptabelt, för att när man är helt febrig och utmattad och knappt kan andas och precis har gått och lagt sig och aldrig mer vill resa på sig och kommer på att man inte har tagit bort sin tillgänglighet för morgondagen, eller när man har panik ångesten i halsen och har tagit sömntablett för att kanske få sova bort den innan den hinner klösa sig fri så är det oacceptabelt att inte gå upp och logga in på datorn och logga in på två olika hemsidor för att fixa det!
Förlåt mig att jag finner det jävligt trivialt just i det ögonblicket.
Men ja, det är inte som om de bryr sig ett dugg om mig och jag bryr mig ju inte ett dugg om dom heller, men jag behöver ju ändå stå i deras goda sida eftersom jag behöver jobb, behöver pengar.
Mest vill jag nog bara ta mitt pick och pack och dra till Estland, till sommarstugan.
Det är liksom inte jag och staden, det är jag och naturen.
Men jag har ingen natur att välja på, där jag faktiskt kan bo och leva samtidigt, så Göteborg är liksom nästa valet på listan.
Det känns som om jag mest bara har gråtit de senaste dagarna, av olika anledningar, mest på grund utav sorgliga böcker, men annat också.
Jag är för trött.
Jag vill vara någonstans där jag slipper oroa mig för katterna, för pengarna, för jobb, för hälsa, för psyk, för livet.
Jag längtar efter sommar, ängar, gräs, sol, kramas, hästar, landet, naturen, livet.
Fysiskt och psykiskt.
Båda hör ihop.
Hade jag varit frisk så hade jag nog orkat mera psykiskt också.
Men nej.
Nu har jag varit sjuk i vad som känns som en evighet och jag verkar inte bli friskare heller.
Jag jobba 4,5 h idag och blev helt jävla utmattad, vill typ aldrig jobba igen.
Vill mest bara lägga mig i sängen och aldrig någonsin gå upp igen, aldrig.
Och bara tanken på att jag måste på en anställningsintervju på tisdag gör mig helt knäsvag-hjärtat-i-magen-trött och jag vill bara dö.
Det kommer ta mig 80 min tur och retur för en intervju som säkert inte tar mer än 30 min max och sedan kommer jag ju ändå inte få något jävla jobb, so what's the fucking point liksom.
Och bemanningsenheten som jag är anställd på nu är typ as arga på mig eftersom jag glömt och uppdatera min tillgänglighet(eller otillgänglighet) typ tre gånger, och en gång som min chef glömde bort att göra det. Det är visst oacceptabelt, för att när man är helt febrig och utmattad och knappt kan andas och precis har gått och lagt sig och aldrig mer vill resa på sig och kommer på att man inte har tagit bort sin tillgänglighet för morgondagen, eller när man har panik ångesten i halsen och har tagit sömntablett för att kanske få sova bort den innan den hinner klösa sig fri så är det oacceptabelt att inte gå upp och logga in på datorn och logga in på två olika hemsidor för att fixa det!
Förlåt mig att jag finner det jävligt trivialt just i det ögonblicket.
Men ja, det är inte som om de bryr sig ett dugg om mig och jag bryr mig ju inte ett dugg om dom heller, men jag behöver ju ändå stå i deras goda sida eftersom jag behöver jobb, behöver pengar.
Mest vill jag nog bara ta mitt pick och pack och dra till Estland, till sommarstugan.
Det är liksom inte jag och staden, det är jag och naturen.
Men jag har ingen natur att välja på, där jag faktiskt kan bo och leva samtidigt, så Göteborg är liksom nästa valet på listan.
Det känns som om jag mest bara har gråtit de senaste dagarna, av olika anledningar, mest på grund utav sorgliga böcker, men annat också.
Jag är för trött.
Jag vill vara någonstans där jag slipper oroa mig för katterna, för pengarna, för jobb, för hälsa, för psyk, för livet.
Jag längtar efter sommar, ängar, gräs, sol, kramas, hästar, landet, naturen, livet.
