Everything is hard.
I just want to be able to enjoy life like everyone else.
måndag 9 maj 2011
söndag 1 maj 2011
We didn't start the fire
När ångesten river och sliter och vägrar lämna en ifred.
Och man vill förstöra något, Slå, riva, slita, skära, skrika,
Förstöra för en själv.
Isolera sig ifrån världen, för ingen kommer ändå att sakna en, kommer någon ens märka att man inte finns där längre?
Och man vill förstöra allt runt omkring sig, allt man har byggt upp under alla åren, bara för att visa hur förstörd man är, för att visa folk hur dåligt man mår,
Slita och riva och slåss.
Förstöra.
Insidan och utsidan ska se likadana ut, de ska reflektera varandra.
Ni vet.
Men det gör de aldrig.
Och det finns ingen som kan hjälpa.
Så man sitter på köksgolvet och gråter i desperation.
Ett par slag här och där.
Lite skrik.
Massa tårar.
Ingenting fungerar, Ingenting gör det bättre,
Allt man kan göra är att vänta ut det.
Man vill bara att det ska sluta, och är rädd över vad man kommer göra, vad man kan göra.
Det är bara att köra fingrarna i halsen och gnida in salt i såren och hoppas att smärtan utanpå dämpar smärtan inuti.
Och man vill förstöra något, Slå, riva, slita, skära, skrika,
Förstöra för en själv.
Isolera sig ifrån världen, för ingen kommer ändå att sakna en, kommer någon ens märka att man inte finns där längre?
Och man vill förstöra allt runt omkring sig, allt man har byggt upp under alla åren, bara för att visa hur förstörd man är, för att visa folk hur dåligt man mår,
Slita och riva och slåss.
Förstöra.
Insidan och utsidan ska se likadana ut, de ska reflektera varandra.
Ni vet.
Men det gör de aldrig.
Och det finns ingen som kan hjälpa.
Så man sitter på köksgolvet och gråter i desperation.
Ett par slag här och där.
Lite skrik.
Massa tårar.
Ingenting fungerar, Ingenting gör det bättre,
Allt man kan göra är att vänta ut det.
Man vill bara att det ska sluta, och är rädd över vad man kommer göra, vad man kan göra.
Det är bara att köra fingrarna i halsen och gnida in salt i såren och hoppas att smärtan utanpå dämpar smärtan inuti.
fredag 29 april 2011
lördag 16 april 2011
torsdag 14 april 2011
I can't take it
Angst. Angst. Angst.
Been a little to much of it lately if you ask me.
And I can't shake this nausea.
I'm tired all the time, and so restless at the same time.
I want to sleep but I don't dare to.
Tomorrow I'm working somewhere new, so I've got anxiety because of that of course.
Mostly I just want to crawl under my bed and never ever crawl back out again, just lie there in the dark with the dust and cry cry cry cry.
Been a little to much of it lately if you ask me.
And I can't shake this nausea.
I'm tired all the time, and so restless at the same time.
I want to sleep but I don't dare to.
Tomorrow I'm working somewhere new, so I've got anxiety because of that of course.
Mostly I just want to crawl under my bed and never ever crawl back out again, just lie there in the dark with the dust and cry cry cry cry.
onsdag 13 april 2011
Comforting sounds
I think I have to much inside to know what to write. But then I also know that if I write I feel better.
Well hell.
I mostly just feel inadequate.
Right now I'm tired as hell but I'm afraid to go to bed, don't know why, but I am.
I guess I'll watch a disney movie and roll my thumbs.
Tomorrow I have to go grocery shopping.
Mweh.
söndag 27 mars 2011
Asleep on a train
Jag är helt jävla utmattad.
Fysiskt och psykiskt.
Båda hör ihop.
Hade jag varit frisk så hade jag nog orkat mera psykiskt också.
Men nej.
Nu har jag varit sjuk i vad som känns som en evighet och jag verkar inte bli friskare heller.
Jag jobba 4,5 h idag och blev helt jävla utmattad, vill typ aldrig jobba igen.
Vill mest bara lägga mig i sängen och aldrig någonsin gå upp igen, aldrig.
Och bara tanken på att jag måste på en anställningsintervju på tisdag gör mig helt knäsvag-hjärtat-i-magen-trött och jag vill bara dö.
Det kommer ta mig 80 min tur och retur för en intervju som säkert inte tar mer än 30 min max och sedan kommer jag ju ändå inte få något jävla jobb, so what's the fucking point liksom.
Och bemanningsenheten som jag är anställd på nu är typ as arga på mig eftersom jag glömt och uppdatera min tillgänglighet(eller otillgänglighet) typ tre gånger, och en gång som min chef glömde bort att göra det. Det är visst oacceptabelt, för att när man är helt febrig och utmattad och knappt kan andas och precis har gått och lagt sig och aldrig mer vill resa på sig och kommer på att man inte har tagit bort sin tillgänglighet för morgondagen, eller när man har panik ångesten i halsen och har tagit sömntablett för att kanske få sova bort den innan den hinner klösa sig fri så är det oacceptabelt att inte gå upp och logga in på datorn och logga in på två olika hemsidor för att fixa det!
Förlåt mig att jag finner det jävligt trivialt just i det ögonblicket.
Men ja, det är inte som om de bryr sig ett dugg om mig och jag bryr mig ju inte ett dugg om dom heller, men jag behöver ju ändå stå i deras goda sida eftersom jag behöver jobb, behöver pengar.
Mest vill jag nog bara ta mitt pick och pack och dra till Estland, till sommarstugan.
Det är liksom inte jag och staden, det är jag och naturen.
Men jag har ingen natur att välja på, där jag faktiskt kan bo och leva samtidigt, så Göteborg är liksom nästa valet på listan.
Det känns som om jag mest bara har gråtit de senaste dagarna, av olika anledningar, mest på grund utav sorgliga böcker, men annat också.
Jag är för trött.
Jag vill vara någonstans där jag slipper oroa mig för katterna, för pengarna, för jobb, för hälsa, för psyk, för livet.
Jag längtar efter sommar, ängar, gräs, sol, kramas, hästar, landet, naturen, livet.
Fysiskt och psykiskt.
Båda hör ihop.
Hade jag varit frisk så hade jag nog orkat mera psykiskt också.
Men nej.
Nu har jag varit sjuk i vad som känns som en evighet och jag verkar inte bli friskare heller.
Jag jobba 4,5 h idag och blev helt jävla utmattad, vill typ aldrig jobba igen.
Vill mest bara lägga mig i sängen och aldrig någonsin gå upp igen, aldrig.
Och bara tanken på att jag måste på en anställningsintervju på tisdag gör mig helt knäsvag-hjärtat-i-magen-trött och jag vill bara dö.
Det kommer ta mig 80 min tur och retur för en intervju som säkert inte tar mer än 30 min max och sedan kommer jag ju ändå inte få något jävla jobb, so what's the fucking point liksom.
Och bemanningsenheten som jag är anställd på nu är typ as arga på mig eftersom jag glömt och uppdatera min tillgänglighet(eller otillgänglighet) typ tre gånger, och en gång som min chef glömde bort att göra det. Det är visst oacceptabelt, för att när man är helt febrig och utmattad och knappt kan andas och precis har gått och lagt sig och aldrig mer vill resa på sig och kommer på att man inte har tagit bort sin tillgänglighet för morgondagen, eller när man har panik ångesten i halsen och har tagit sömntablett för att kanske få sova bort den innan den hinner klösa sig fri så är det oacceptabelt att inte gå upp och logga in på datorn och logga in på två olika hemsidor för att fixa det!
Förlåt mig att jag finner det jävligt trivialt just i det ögonblicket.
Men ja, det är inte som om de bryr sig ett dugg om mig och jag bryr mig ju inte ett dugg om dom heller, men jag behöver ju ändå stå i deras goda sida eftersom jag behöver jobb, behöver pengar.
Mest vill jag nog bara ta mitt pick och pack och dra till Estland, till sommarstugan.
Det är liksom inte jag och staden, det är jag och naturen.
Men jag har ingen natur att välja på, där jag faktiskt kan bo och leva samtidigt, så Göteborg är liksom nästa valet på listan.
Det känns som om jag mest bara har gråtit de senaste dagarna, av olika anledningar, mest på grund utav sorgliga böcker, men annat också.
Jag är för trött.
Jag vill vara någonstans där jag slipper oroa mig för katterna, för pengarna, för jobb, för hälsa, för psyk, för livet.
Jag längtar efter sommar, ängar, gräs, sol, kramas, hästar, landet, naturen, livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)